Blir så trött och ledsen på dig. Du misshandlar mig psykist, på ett så sätt som gör att jag mår så himla dåligt. Bara för att du själv har dålig självkänsla behöver du inte trycka ned mig för att få känna dig själv lite bättre.. Du kanske känner dig bättre en stund, men det är ingen äkta självkänsla som du vinner på. Ingen sådan som gör att du trivs med dig själv. Du är så rädd för att den personen ska umgås med andra än dig. DET GÅR ABSOLUT INTE. Nej, för man kan bara vara med dig. Annars blir man avendsjuk. Och man kan ABSOLUT INTE sitta bredvid någon annan än den personen heller. ABSOLUT INTE. Det är farligt. Dör inom fem sekunder annars. 

Inte riktigt. Jag förstår inte vad det är du är rädd för. Vad du tror att du får ut utav det här. Eller kanske är det så, att du inte vet? Men det går ju inte att prata med dig om det heller, för du blir så sur, arg och vrålar en rakt upp i ansiktet. Jag skulle skämmas så mycket om jag var du. Vad är det som får en människa till att hålla på så? Man kan ju undra varför det bara är mig du håller på så mot.. Ska du ha hjälp är du så gullig och go eller om du vill veta något. Annars skiter du i en, och är så jävla dryg. Jag är så trött på det..

Sedan personer som klagar.. personer som bara stör sig på andra människor.. personen som bara letar fel.. är jag så trött på. Det är så jobbigt att lyssna på. Att hela tiden får höra att "han gjorde" "hon gjorde" "hon la ut den bilden, han la ut den.." Jag bryr mig seriöst INTE om det. Jag vill inte höra på det.. Vill jag veta något tar jag reda på det själv.. Det där intresserar mig inte ett dugg. Förstår man inte vibbarna?

Ska bli så jävla skönt när detta får ett slut, slipper se DIG. Ska ta bort allt från dig. Nummer, facebook, allting. Du kommer försvinna HELT. Ska bli så jävla skönt. Vill bort, bort, bort ifrån dig. 

Lika roligt varje gång man har skrivit ett långt inlägg och man råkar stänga ned hela sidan.. Nu skiter jag i det!

Omtänksam, snäll och glad!

Från och med idag ska jag säga 3 positiva ord om mig själv för att förbättra mitt självförtroende, min självkänsla och för att dagen ska bli bättre!

Idag när jag vaknade upp kände jag mig trött, så kikade lite facebook och gick sedan upp efter nån timma. Sedan ringde pappa och pratade om en massa saker och det kändes så himla bra att få prata med han igen! Det bästa är när någon bryr sig om en, vilket min pappa verkligen gör! Pratade med han i ca 30 minuter, sedan gick jag ned för att äta frukost. Kände mig så himla glad vilket jag fortfarande gör. Idag känns det som en bra dag, det är fint väder och allt känns bara så bra. 

NU har jag bestämmt mig för att sluta vara så deppig. Från och med NU ska jag bara tänka positiva tankar och tro på mig själv. Även fast det är svårt. Det blir inte bättre av att trycka ned sig själv. 

Bara för att alla andra runt omkring dig är ledsna,

så betyder det inte att du också behöver vara det!

Det som är gjort är gjort, det som är sagt är sagt. Har funderat hit och dit, fram och tillbaka utan att komma på något bra svar på att säga förlåt till dig.

Om jag ritar ett streck i pannan nu så kan jag ångra mig om 5 minuter eller senare genom att tvätta bort det, men om jag säger någonting så kan jag ångra det utan att ändra på det, på något sätt. Jag kan inte sudda ut något i luften på samma sätt som jag kan göra på ett papper eller i pannan?

Så, nu ska jag ta mig i kragen och gå och säga förlåt! Jag kan! 

Jag är tydligen helt värdelös i allas ögon.. Jag förstår inte vad jag ibland gör för fel mot alla så jag förtjänar en sådan psykisk misshandel. Jag hatar alla just nu. Det finns ingen jag kan lita på, inte min bror, inte min syster, inte min mamma, ingen kompis, ingen. Vad gör man då? När man är helt ensam? Ja, vad fan gör man egentligen?

Just nu känner jag ett starkt behov och lust utav att komma bort. Jag vill dö. Jag vill inte leva. Vad är meningen att leva om man inte duger till något? Då är det ju onödigt? 

Ingen förstår nog mig, hur ledsen och rädd jag just nu faktiskt känner mig. På samma sätt som jag inte förstår hur alla andra alltid känner när de inte mår bra. 

Alldelles nyss försökte jag kväva mig själv till döds, för idag tog det verkligen den sista droppen. Jag har ingen motivation till att leva. Jag vill inte se en enda människa till. Men jag vågar inte. Jag vill bara be någon skjuta mig i pannan. Då är allt över.

Jag vill inte äta, jag vill inte se andra människor, jag vill inte göra någonting. Jag vill dö här och nu. Och slippa tänka något mer. 

Livet går faktiskt inte ut på att bara sitta och deppa, men tyvärr så händer det ibland. Såfort jag stänger in mig på mitt rum och slår på datorn så blir det alltid en massa deppiga låtar och ja.. Jag blir bara så ledsen. Jag saknar att vara med kompisar och ha en pojkvän, men tiden finns inte för att träffa folk! All min tid lägger jag i stallet och med min familj.. Jag har absolut inte bråttom med kärleken, för det är trots allt inte allt i livet. 

Men jag känner faktiskt att jag skulla behöva börja umgås med kompisar, för jag känner mig så himla instängd som det är just nu.. Jag behöver komma ut och göra och hitta på olika saker varje dag och ha kul, för annars blir det oftast till att jag sitter hemma och tråkar, om jag inte går en långis med hunden. 

Idag har det iallafall varit en bra dag trots att jag bara varit i stallet. Det har varit fint väder och det gör mig på bra humör :-) Jag vill verkligen inte vara den där negativa personen. Jag vill vara lika självsäker som alla andra är. Jag vill komma någonstans i livet, jag vill hitta kärleken och just nu vill jag även flytta.. Jag är trött på detta stället som jag bor på, för det känns verkligen som om man inte kan gå någonstans utan att folk stirrar så att ögonen ploppar ur skallen eller att man känner sig rädd. 

Men somsagt ska man inte ha för bråttom för då kan det hända att man inte tänker sig för i all hast och blir fel.. Det kommer så småningom, hoppas jag.. 

Nu hade jag iallafall tänkt försöka sova.. Godnatt allihopa där ute!

Något jag avskyr är när folk inte är sig själva, när de ska visa sig tuffa för att passa in i ett visst sammanhäng. Just då känner man sig så himla blåst, för just då kommer man underfund med vad det är för människor man egentligen umgås med..

Jag försöker att vara mig själv hela tiden, men det är svårt att försöka vara sig själv när jag vill dölja saker för alla. När folk frågar mig hur det är eller hur jag mår så svarar jag alltid bra, dels för att jag inte tycker att alla har med saken att göra och dels för att jag helt enkelt inte att folk ska få reda på en massa saker om mig. Jag tror helt allvarligt talat att jag faktiskt inte litar på någon helt och hållet och berättar därför inte så mycket saker om mig själv, ingående alltså. Men också så är det ju faktiskt så att om någon frågar hur man mår så är det ju egentligen "hur man mår för dagen" som de menar. Och då går jag utifrån hur jag känner just dagen. Klart man blir ledsen om man bara tänker på hur dåligt man kanske mår. 

Sedan hatar jag när folk bara ska tycka synd om mig hela tiden, och det beror ju på att min pappa behandlade mig på det sättet som han gjorde när jag var liten. Därför försöker jag ändå på ett sätt att hela tiden försöka få andra som jag verkligen bryr mig om att må bra och inte bekymmra sig om mig. Det är väl också en anledning till varför jag inte berättar saker och ting för människor. 

Någon jag iallafall verkligen litar på är min mormor. Hon säger aldrig något dumt om någon, och hon är aldrig taskig mot någon! Henne kan man verkligen prata ut med och veta att hon verkligen lyssnar på en igenom hela samtalet. Men nu har hon blivit äldre och det tar lite längre tid för henne att uppfatta saker och ting, och hon har även fått sämre hörsel. Men det förstår jag ändå att man får i den åldern som hon faktiskt är i. 

Min syster är också en person som jag litar på. Men jag är fortfarande osäker på om jag verkligen kan lita helt på henne. Hon har ALDRIG någonsin spridit någonting vidare, eller skrattat åt mig eller något liknande när jag har berättat något för henne. Hon har stöttat mig hela livet. Förutom en gång, då hon var inne i värsta svackan av deprission och inte orkade leva knappt. Då stängde hon bara in sig och visade sig knappt alls.. Det fick jag acceptera, jag menar hon måste ju också få må dåligt! Så då fick jag vara där lika mycket för henne som hon har varit där för mig och alltid stöttat mig, även fast hon kanske inte lyssnade.

Vi har perioder då vi bråkar, men för det mesta är vi faktiskt sams. Min syster är alltid så snäll och vill alltid ens eget bästa och gör allt för att man ska må bra! Jag får verkligen dåligt samvete när jag vet att jag inte kan göra samma sak tillbaka som hon kan göra för mig. Men i framtiden, då ska jag göra allt du ber mig om. För så mycket som hon gör för mig är nästan oslagbart. Hon är som en extra-mamma för mig. 

Just nu är vi nog ganska tajta, vi har blivit det den senaste tiden faktiskt.. Jag försöker verkligen finnas där för henne och få henne att må bra även fast det inte alltid är det lättaste. 

Min bror litar jag på till viss del, men jag aktar mig ändå lite för vad jag säger till honom. Han är en sådan person som verkligen kan tolka saker och ting på helt fel sätt när man säger något så att allt blir helt knasigt. Jag vet inte om jag faktiskt helt kan lita på honom, men på något sätt får jag faktiskt en känsla att det går att prata med honom. Han är väldigt bra på att lyssna, och det känns jättebra. Vi har aldrig varit speciellt tajta, vi har alltid varit "de bråkiga" syskonen i familjen. 

Jag har kompisar som jag litar på, men jag berättar ändå nästan ingenting för de. Men det är väl för att jag hatar när folk är så fega och inte vågar gå fram till personen och säga det på ett bra sätt, istället för att vara taskig och snacka skit om personen? Jag avskyr skitsnack.. Det gör att personer verkligen förlorar min respekt för de.

Ni som läste förra inlägget kanske kan uppfatta mig som en väldigt ledsen och negativ person. Det kan dels stämma, men jag hade tänkt berätta lite om kanske varför jag blivit så.

Jag börjar med från när jag gick i lågstadiet, då bråkade mina föräldrar konstant och det var många gånger min pappa hade gjort min mamma så ledsen så att jag såg henne bryta ihop totalt, vilket tog väldigt hårt på mig med tanke på att jag var så liten. Jag vart även mobbad i skolan men jag sa inget till mina föräldrar. Visst hade jag kompisar, men det var sådana som bara var med mig för att "ha någon att vara med". Jag ogillade verkligen mig själv, jag tyckte jag var tjock och ful. Jag hade det jobbigt och hade jättedåligt självförtroende. Jag var pappas favoritbarn och favoriserades därför och han valde mig framför mina andra syskon. Då tyckte jag väl bara att det var bra, men nu efter alla år inser jag verkligen hur fel det var! Därför har jag också tappat en hel del respekt som jag hade för pappa. Han var ju ändå ful i munnen mot min mamma också. Han har sjunkit mer och mer i mina ögon faktiskt.

Min mamma var iallafall medryttare på världens snällaste häst under denna tiden, en fjording. Hon var bäst! Hon skulle aldrig kasta av någon eller göra någon illa med flit! Jag kommer ihåg en gång då hon klev mig på foten och jag började störtgrina, och hon tittade på mig med så bekymmrade ögon precis som hon ville säga förlåt. Det glömmer jag aldrig! Älskade häst! Hon och min mormor var mina bästa vänner. Mormor var och är så snäll, hon lekte jämt med mig, gjorde mig glad om jag var ledsen, om jag var sjuk så gjorde hon mig frisk. Jag älskar dig så himla mycket mormor, du är den bästa människan på jorden som finns. 

Samma sommar då jag hade slutat tredje klass och skulle börja i fyran så skiljdes mina föräldrar. Det gick ju inte att ha det så som de hade.. Jag valde att bo hos min mamma. Min mamma hade även hittat en ny kille som verkade jättebra till en viss början, men sedan visade det sig att det inte riktigt stämde. Han tyckte jämt synd om sig själv, klagade på allt och alla och det var och är ganska mycket bråk mellan oss. I skolan hittade jag nya vänner, vissa utav de var falska och använde mig som sitt vindskydd för att slippa ta emot vindpustar som gjorde att man verkligen föll. Istället för att visa sig stark eller för att visa att man tycker om sin vän när någon var elak mot mig, så "hjälptes de åt" och tryckte ned mig i skorna. Det gjorde mitt dåliga självförtroende ännu sämre.

En gång minns jag tydligt när en kille var elak och dum mot mig genom ord, så jag sa till min bror och då gick han och prata med honom. Men det blev inte bättre. Han jagade mig och min kompis och jag blev slagen på axeln och skriken på. Det tog så himla hårt på mig.

I femte klass var det många kompisar som bytte skola, men jag gick kvar i samma skitskola. Jag ville byta, men jag vågade inte. Hittade även en ny kompis, en supersnäll och en så äkta vän! Hon var jämt snäll och skulle aldrig snacka skit om någon. Men hennes gamla kompisar ogillade att hon umgicks med oss, så de ställde henne inför ett val - "antingen så väljer du de eller oss". Och hon valde oss! Det var så starkt utav henne, att välja oss, som faktiskt var hatade utav resten av klassen. Men de hon hade umgåtts med tidigare var inte så snälla mot henne alltid.

Hennes f.d kompisar blev självklart rasande över att hon valde att umgås med oss, så de började mobba oss och vara taskiga. Då började vi skolka, först bara lite och sedan blev det mer och mer. Lärarna ringde hem till varje förälder och min plastpappa var hur arg som helst på mig, mer arg än vad min mamma faktiskt var. Han skrek på mig och gav mig utegångsförbud. Men det hjälpte inte, för vi fortsatte att inte gå på lektionerna, speciellt inte på gympan. Vi satt hemma hos en utav tjejerna och satt framför MSN och på playahead.. Det var även under denna period som vi började sminka oss, och kunde ABSOLUT INTE gå utan smink, speciellt inte till skolan. Självförtroendet satte sig lite i sminket..

Mamma blev irriterad, men lät mig hålla på. Min syster sa inget om det, men jag fick låna hennes maskara ibland, så jag var ju nöjd.. Det höll på ett tag tills mamma verkligen inte klarade av att se mig målad dag ut och dag in som knappt 11 år, så hon tvingade mig att tvätta bort det och gå utan smink. Jag gjorde det och det gjorde att en utav mina kompisar slutade med smink för ett tag också. Hon var alltid den starka och snälla person utav oss alla. Och på något sätt, fast vet inte hur, så löft hon upp oss. Vi slutade skolka nästan helt och hållet och började må något bättre. Det blev inte helt bra, men något underkänt i något ämne fick jag iallafall inte. Ett helt under egentligen, eftersom att jag många gånger mådde så dåligt så jag var nära på att ta mitt liv. Jag kommer ihåg en gång då jag sa ifrån till mina klasskompisar som var elaka mot mig, men det lönade sig verkligen inte. De följde efter mig och mina vänner efter skolan en dag och mulade verkligen sönder oss, speciellt mig. Men de stannade kvar hos mig och stöttade mig, även fast de själva mådde dåligt.

När jag började sexan hade jag dåligt självförtroende som jag alltid tidigare hade haft. Det gick inte jättebra i skolan, men jag klarade alla ämnen iallafall. Vi skaffade även en hund, som jag verkligen tyckte och tycker om. Jag blev bara lite besviken över att jag nästan aldrig fick gå ut med henne, eftersom att hon drog så mycket. Jag var nästan aldrig hemma när jag gick i sexan heller, jag var mest hos en kompis. 

Eftersom jag hatade hur jag såg ut så sminkade jag mig ännu mer, så mycket så att jag liknade en fjortis. Jag var en fjortis. Jag lyssnade på fjortisdunk och hade liknande beteende. Fast denna period gick över ganska snabbt ändå.. Och jag vet inte hur många gånger jag försökt gå ner i vikt när jag gick i mellanstadiet. 

När jag började sjuan hade många gamla slutat och många nya hade börjat. Folk var fortfarande ganska taskiga mot mig, men jag tog det på ett litet annorlunda sätt, i början iallafall. Sedan efter ett ganska bra tag, så orkade vi inte längre kändes det som. Vi började återigen skolka lite, och började ta skolan ganska oseriöst. Men återigen så klarade jag av alla ämnen. Och det gick ganska fort faktiskt att ta igenom sig det där året. Det var ändå inte ett utav det hemskaste jag varit med om. 

Samma år som jag slutade 7an på sommaren var den bästa sommaren på jättelänge verkligen! Jag mådde så bra, jag fick bra självförtroende, jag gick dessutom ned massor i vikt och jag hyrde världens bästa häst i mina ögon i två veckor och åkte på ridläger. Den sommaren kände jag verkligen att allt det jag har gått igenom verkligen gör mig till en starkare person. Så nu vet jag att oavsett hur ledsen jag än kan vara och hur än jobbigt allt kan kännas så vet jag att allt jag just då går igenom ändå kan löna sig på något sätt!

Till hösten såldes dock hästen jag hade hyrt och jag blev självklart mycket ledsen och kände mig väldigt ensam. Men jag tog det ändå inte jättehårt, även fast jag såklart blev ganska ledsen. Skolan gick ganska bra, jag blev nöjd med mina betyg till julen. Hade dock lämnat min bästa vän som jag hittade i femman, för hon hade förändras så mycket så hon faktiskt betedde sig illa. Men jag brydde mig inte så mycket om det. Betygen jag fick till sommaren, alltså de senaste betygen, blev jag jättenöjd med.