Jag vill men samtidigt inte. Det är så nära, men ändå så långt borta. Jag känner mig mogen och klar inför detta, men samtidigt inte.

Jag har så många olika blandade känslor som går emot varandra hela tiden.

Vi är så långt bort från varandra i sinnena men så nära varandra i verkligheten. Det känns som vi bara glider ifrån varandra mer och mer men att vi samtidigt börjar hitta tillbaka till varandra igen.

Våran relation till varandra har verkligen varit som en berg-och-dalbana. Vi har pendlat mellan att vara både ovänner och vänner. Det får man räkna i vänskap, men jag vill inte ha det på det här sättet. Jag vill vara säker på om man inte hört av sig på ett halvår hur relationen ser ut. För jag vet faktiskt inte vart jag har dig någonstans när sådant sker.

Jag var jävligt dum som sabbade relationen eller vad man ska säga att jag gjorde. Jag var jävligt osmart, egoistisk och idiotisk som inte tänkte till lite till. Jag borde väntat ett par dagar till för att se om min uppfattning verkligen stämde, inte bara gå på vad jag tror som jag alltid gör. Det är en dålig egenskap jag har.

Men gjort är gjort, jag har gjort mitt feta misstag och jag får skylla mig själv att jag gjorde som jag gjorde. Det var ingen som valde åt mig. Jag tänker som sagt inte tjata på dig eller tvinga dig till något som du ändå inte vill. Du får välja själv hur du vill att våran relation ska fortsätta. Det kan inte jag välja åt dig då jag gjorde det där onödiga felet. Ingen förstår vilken ånger jag verkligen känner. Jag skulle nog kunna göra vad som helst, säg bara VAD jag ska göra. Jag vet ju att du redan lider av vissa saker, och du mådde ju inte precis bättre av att jag kom och sa som jag sa. Via sms dessutom.

Detta är ett av de fegaste och största misstagen jag någonsin gjort. Nu, efter 6 år så är det bara goodbye. Undra hur jag hade mått och reagerat om det hade varit du som skulle sagt att du inte vill umgås med mig längre.

Vissa människor har bara inte det där tänket som man borde ha. Vad lär era föräldrar er egentligen? Att vara otrevlig och negativ? Att bara klaga hela tiden och tro att det är den bästa lösningen på allting?

Så fort du klagar ska vi alla lyssna och tycka synd om dig men så fort vi har något att klaga på är det inte ett dugg synd om oss. Det är inte så att jag är en sådan som bara tycker synd om mig själv men lika ska vara lika. Rätt ska vara rätt. Right?

Ska bli så jävla skönt att sluta i den här skolan sedan. Börja i en ny skola på ett nytt kapitel. Fyfan för detta ibland.

Just nu känns det som det är för mycket i mitt liv. Även fast det egentligen inte är det. Men det är småsaker som ligger och skaver hela tiden.. Jag vill att L&M ska bli friska, och även att M ska bli såld NU till ett hem som vi känner att han trivs i, för att sedan kunna köpa ny. Vill att bråket med G ska lösa sig.. Att flytten ordnar sig, gymnasievalet.. Vill gå ut 9an och vara nöjd, komma in på ett gymnasie som jag trivs på & ta studenten med bra betyg. Sedan vill jag flytta ut till gård med min syster och starta upp något stort. Jag vill egentligen satsa på hästarna. Riktigt mycket. Komma till eliten. Men hur ska jag ta mig dit? 

 Allt skulle varit så mycket lättare om jag hade tagit studenten i somras, om jag var 4 år äldre.. Jag blir stressad utav det. För det är NU jag vill flytta ut på gård och nå riktig framgång med hästarna och verkligen må bra. Bo på en tipp-topp gård där jag mår som bäst. Ha kul på tävlingar. Det är verkligen min dröm. Jag vill verkligen satsa på hästarna.. Jag och min syster skulle nog kunna komma långt. 

På något sätt känns det så onödigt att ens fortsätta gå i skolan och söka in till ett gymnasie när jag vet vad jag egentligen vill bli. Men jag vill inte gå något hästinriktat eller ridgymnasium. För ifall jag ångrar mig.. Gymnasie är på ett sätt ändå självklart. Jag vet inte vad jag ska göra.. Känns som alla dessa tankar kommer vara som bortblåsta om 4 år då jag tar studenten. Allt kommer vara bortglömmt.. Kommer inte få den framtiden jag vill ha. Jag vill ta studenten NU! På fyra år kan mycket hända.. 

 Vill vara som er. Ser verkligen upp till er och eran gård. Så fint.

Jag är ingen sådan som förväntar mig saker utav folk.. Men att slänga iväg ett mess eller två är väl inte för mycket begärt någon gång IBLAND iallafall? Du har inte hört av dig till mig på över 2 månader, men NU passar det SÅ bra att höra av sig när det är något du "behöver" mig för. Jag vet varför du hörde av dig. För att du vill se hur det ser ut, och för att kunna gå på G-kås. Du ska kunna göra detta genom mig. Det är ingenting du har sagt men det bara känns så. Liksom, du bjöd in dig själv? Det är så sjukt hur man kan göra så. Du har blivit så annorlunda. Men visst, tider ändras. Så är det med allting. Man kan inte vara med samma personer livet ut, oftast iallafall. Men vi var ju ändå ganska bra vänner innan, och jag LITADE på dig.. 

Vet faktiskt inte om jag vill hålla kontakten med dig längre, med tanke på att det känns som att du inte ens är intresserad att hålla kontakten med mig. Någon man bryr sig om och vill hålla kontakten med hör man av sig till. Det är ju självklart, enligt mig. Men jag är för snäll mot folk ibland. 

Jag är inte den som håller på och flamsar och faktiskt HAR KUL. Har aldrig varit den som egentligen riktigt vågat ta för mig på fester osv.. Även fast jag inte är rädd för att säga min sak liksom. Men har nu insett att jag faktiskt SKA HA KUL.  Tycka att det är roligt. Märkte verkligen det idag. Det är inget fel med att flamsa en massor och flumma och ha roligt. För jag är ändå den som verkligen kan vara seriös och mogen. Så från och med nu; HA KUL OCH SKRATTA MASSOR!!!!!