Jag är rädd för att misslyckas.. Jag är rädd för att vissa saker. Det ligger i det där omedvetna. Det som man inte trodde om sig själv. Eller vet. 

Jag kan inte alltid stå upp. Jag kan inte alltid säga till. Jag vågar inte alltid. Man kan inte alltid våga. Ibland fegar man ur. Ibland är man en fegis. Man behöver inte vara helt orädd för allting. Men jag försöker iallafall. 

Man ska inte förvänta sig saker.. Man ska inte hoppas.. För blir det inte så, mår man jävligt dåligt. Jag ska aldrig mer förvänta mig något utav någon. Inte ens av mig själv. Det blir som det blir.

Vissa personer gör mig så omotiverad till livet ibland också. Folk som kommenterar, blir sura för minsta lilla, skriker osv. Det får mig till att känna mig jävligt dålig och mitt självförtroende sänks. Jag är känslig på det sättet.

Man får inte ut någonting utav det..

Jag känner mig ändå stark. Stark pyskiskt. Stark inuti mig själv. Jag har en bra självkänsla. Det är ändå kul att leva. TILLS någon förstör. Men den personen ska fan inte få trycka ned mig. Det är den som ska ned, ned, ned på marken.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vill men samtidigt inte. Det är så nära, men ändå så långt borta. Jag känner mig mogen och klar inför detta, men samtidigt inte. Jag har så många olika blandade känslor som går emot varandra hela tiden. ...

Vi är så långt bort från varandra i sinnena men så nära varandra i verkligheten. Det känns som vi bara glider ifrån varandra mer och mer men att vi samtidigt börjar hitta tillbaka till varandra igen. Våran relation till varandra har verkligen var...

Vissa människor har bara inte det där tänket som man borde ha. Vad lär era föräldrar er egentligen? Att vara otrevlig och negativ? Att bara klaga hela tiden och tro att det är den bästa lösningen på allting? Så fort du klagar ska vi alla lyssna o...